Jag skulle vilja sjunga för dig min vän.
Genom berg, vatten och framtiden,
från gryningen tillbaka till natten igen.
Vi viskar till livet, "Vi har fångat sanningen!"

Vi klär våra själar i skinn och ben.
Letar upp våra hjärtan i minnets flyttkartonger
och plockar ner våra ögon från natthimlen.
Redo att möta världen.

Stämbanden gjorde vi hängslen av
för att bära upp våra problemfyllda liv.
Vi behöver dom ändå inte,
när vi ändå kan tala utan att röra våra läppar.

Jag har en vän som talar med hajar,
det förklarar väll en hel del om vår helhet
som en del av allt.

Vi kan höra varandras stumma röster
och tala om eviga mönster,
sådana som väver sig in och ut i verkligheten
och håller i människans ödetrådar.

Den som aldrig vaknar kan aldrig se sin marionettkropp
och krossa trät tills bara själen finns kvar.
Den som vaknar gör just det...
Och blir en av oss.

Gamla själar, klädda i skinn och ben.