En infångad korp,
en korp som behövde...Fast nej
och nej, det här börjar orättvist!
Sömnlös räddades jag från ett brustet brus
medan du gömde ditt egna brutna under lager på lager på lager.
Visst visste du, visst förstod du
att det var ett vildfött djur du hade räddat.
Visst visste du, visst förstod du
att inte ens den största av kärlek kan vara
värt det pris som fyra väggar begär.

Fast jag vet inte om du visste,
om du visste, om du förstod
att kärlek för sådana som mig alltid är
en förlust.

Jag är Oden.
Behövde sticka in
två tummar och
trycka ut
ögonen
för att få synen - för att
kunna
se.

Jag är Oden.
Jag behövde
tystna
för att
tala.

Behövde
tömmas
på det gamla

så gamla blodet som för längesen
stelnat, ruttnat tjockt
inuti torra tunna vener.

Jag är Oden.
Jag behövde
kvävas för att andas.
För att andas, för att kunna
spara andan,
spara den till senare.
Spara andan till en
verklig kamp för livet
och såg det, jag
såg ju det
komma.
Sakta
såg jag
och
ändå på nåt vis inte.
Paniken kom,
paniken, glömde allt,
glömde och saknade dig.

Vårskriken kom.
Jag gav inte upp,
men jag gav efter.

Jag är Oden,
men jag har bara en korp,
och den saknar sin bur.
Jag är Oden,
men jag är inte enögd.

För jag offrade båda,
då kunskap var
det sista
jag ville ha.