Det är höst och klockan är över midnatt.
Om några timmar är det dags att gå upp.
Jag ligger i min säng i fosterställning, med mina
svettiga händer knäppta.
Jag försöker gråta så tyst som möjligt för jag vill inte
bli avslöjad, vill inte att någon ska se hur trasig jag egentligen är.
Jag ber till Gud. Som jag faktiskt brukar ta kontakt med
när livet sviker. Min sista utväg.

Jag säger att han får fan hjälpa mig nu. Han får fan visa att han finns,
ge mig styrka, eller åtminstone lite hopp.
jag säger att om han inte ser till att den här skiten vänder tänker jag ta mitt liv.
Jag känner hur ångesten växer sig större inom mig, den måste komma ut.
Försiktigt försöker jag andas igen. Ett kvävande läte kommer från mina
sammanbitna läppar.
I natten hörs ett dovt rop på hjälp.

Nu Gud får du jävlar i mig få arslet ut vagnen och göra nåt.