På blottad bädd
av ebb
plockas mörka pärlor
som är synens
blanka kärnor.

I blöt sand
i mörk sand
långt bort nära
horisonten
plockas fjädrar i grus
och den
försiktiga glädjens
snäckor.



I ebben efter floden,
i ebben som är andetagen,
i ebbens vila, i ebbens lugn.



I utdömd tid mellan
land och vatten.
Går i tystnad,
går i sand.

Vattnet börjar
sippra in
skölja in
över dömda vidder
i - inuti -
förlorad tid.

I hav av luft
cirklar
skrikande
måsar
över oss.
De skriker
i tomhet
av tomhet
under
ljudlös
ljusblå
himmel.



Det går att
återuppstå,
du måste
tänka
att det går att
återuppstå.



Du måste
förstå
att det går att
åter upp
stå.