Döden
var den pärla
jag tappade
i den heligt
förbannade
oändlighetens
hav.

Det var dödens pärla
med kompass och krok
varutan
besluten
tappar riktning.

Det var dödens pärla
vars sammetsglans
visade mig
solens sidoljus
och
människors mod.

Det var dödens pärla
jag tappade
i havet,
varutan jag
långsamt
drunknar.

Oändligheten
är
en skugga
som är en dal,
vari
jag vandrar
trött
och
tröttare.

Min sol är min öken.
Mitt hav är av sand
och av sand
skiner solen.




Rädd för att mina steg
bär mig för långt,
för långt-för trött-för törstig.
När är för
nära,
när det
alltid
bränner?


Döden var
den pärla
jag tappade,
jag förlorade
i långsam eld
i hav av sand.

Min sol är min öken,
av sand
skiner
solen.