vålnaden innanför murarna vandrade
på törnestigens ringlande väg
inte sällan har förtrycket ifrån människan
förkolnat ett suktande efter organiskt liv
bedragare och lögnare samlas inuti
det förkolnade likets kokande innanmäte
släck skrek skändaren
o släckt blev strupens sång,
kvittrande flög utvägen

glidande på svallvågorna ifrån änglarnas fall
placerad på fel perrong, kanske med rätt
som ett känslolivets missfall

rivandet ifrån törnekronans behagliga slutenhet
blodrött forsar ifrån skallbenet,
rivsår innanför hjärnbarken
träden sätts i brand utan att släckas

blödande minnen blomstrar på ängen innanför,
förintelsens ljudande lok
är som näktergalens kvittrande sång
på åskådliggörande drift
bort ifrån säkerheten
ned i avgrunden som livsuppgift

kom aldrig åter, rivande törnestig