I halvsömnens klarröda lyster-
innan ögonen var öppnade
såg jag flimmer av ett livsskede-
vaknade upp som drömmare

I hack-hackigt slow motion-tempo-
jag kom till liv sekvenslikt sakta
på väggen lekte solkatter-
jag tyckte de var ändlöst vackra

Ur bädden där jag vilat skred jag-
och drog upp mörk markis för synen
Ljus! Värme! Liv! Och solsken-
det kan du aldrig få ur Bibeln

Musik i hjärnan, strömmande-
en takt jag aldrig hört förut
en sköld, ett skydd, en tidlös rustning-
mot de som kastar dödens spjut

Och dörren upp, och jag blev bländad-
dofter, sorger, glädjeämnen, liv
en luft som nu var ny att andas-
det dunkade hårt, mitt inre driv

Sprängsten, så kändes hjärtat, typ-
eller minfält, eller explosion
färggrann, så kändes världen då-
den sista klangen av en ton

I klargjorda ekvationsyttringar-
stod arbetet klart som svart och vitt
men vidare mot nästa kobbe-
gick färden, allt var lätt och nytt

I sköngungande takt sen, ned för gatan-
ett leende var hela jag
jag märkte inte ens att staden-
redan hade delats av

Men brisen flöt som livet då-
med lätthet och med sällsam rytm
jag kände på mitt skinn en gång-
det kändes härdat, kändes tryggt

Ett tag var livet helt neongrönt-
och blått, som i ett tevespel
jag hade gett livet allt jag kunde-
men jag kunde ändå ge det mer

Alltså, en dag i arla morgonstund-
en dag som var som alla andra
då vaknade jag, och jag förstod
det där som ingen annan fattar