hur att skriva avsaknaden av ord --- alla dessa stumma sånger jag lyssnar till när jag egentligen borde sova - de varma nyanserna som krälar utanför fönstren fastän att man vet att världen är som kallast precis just nu, då. alla drömmar jag färdas i när jag egentligen borde söka få plats - får jag plats? i dig menar jag? nej. gillar inte resonansen i dina kammare. ett alarm på avstånd. en väckarklocka. AA-batterierna springer sig varma i friluftsslingorna men aldrig är ljudet hjärtskärande nog att väcka mig när jag väljer domnaden. jag är en ödslig plats. nedgången i myren. absorberad av tystnaden. uppstigen till himlen bara för att sittandes i väntrummet krympa inför receptionistens höjda ögonbryn.

jag undrar om de kommer finna mig, längre fram i berättelsen, och om jag då kommer att vara bevarad precis så som jag är nu. var det här sommaren då jag dog? Välkommen till det nedtystade maskineriet! en arkeologisk expedition pågår och får inte störas. vänligen håll käften och se tyst på hieroglyferna vi långsamt frammanat bakom år av förnekelse. målningarna där på insidan av ögonlocken tog jag för min spegelbild, men uppenbarligen gick jag genom livet med stängda ögon. i en lång tid har vägen definierat mig.

trevade mig längs vägskäl och över broar med magkänsla till blindkäpp. hunger till underlag. nu finns bara tomhet och skoskav. att sluta röka, komma i dem där jeansen. att växa i dem där skorna som står gömda längst in i garderoben iklädda svart plastsäcks sorgedräkt. själen har jag vikt prydligt sju gånger och smugit ner i byxfickan. hur löjlig jag var som skrev den med bläck. att dricka hjärtan i vackra men intetsägande latte-muggar, uttrycka mig politiskt korrekt och le ansträngt åt alla skämt.

hur länge innan jag byts ut? när börjar förruttnelsen?

i ett försök att ställa mig in skrattar jag högt och råkar spilla ljummen latte på byxorna. man får inte dricka fortare än de andra. måste springa hem och slänga plagget i tvättmaskinen. återuppbygga muren mellan mitt inre och omvärlden. snabbt program. mer tid än så är ingenting annat än onödigt. efter trettio minuter ska jag sjunka till golvet och gråta i tvättstugan.

kanske för att jeansen blivit missfärgade av bläck
kanske för att jag gjort mig själv otydbar