Lönnbladet är vackert, glöder
i morgonsolens strålar
passionerat gult,
rönnbärklasen skriker
starkt röd
kraftfullt som sin bitska smak !

Jag vill inte bli gammal
jag vill att tidens gång skulle endast
stanna för en kort tid.
Jag vill inte ännu dö!
Jag sitter på min terass och stirrar på
höstens färgprakt, livets överlåtelsekamp!

Torrfurans döda, öde granar
spretar till skyarna, ett livlöst träd,
liksom från intet dyker fram, landar mjukt
på furukronan en kråka och snart en till,
ett par gamla, höga kråkor sitter stirrande på
varandra och höstens färger, även de!

På hösten stannar livet.
Livet kan försvinna för en stund
eller utan att vakna till på nytt alls.
En gång blir en höst för var och en
den sista hösten.
Livets sista höst kan man inte välja!

Jag skulle inte vilja dö ännu. På hösten
känner jag mig trött. Mitt huvud är tungt.
Jag går på gränsen till förtvivlan.
Hösten, särskilt senhösten
har varit mig ofta sämre, ett lidande,
jag känner mig även lite ur form.

Jag vill inte ännu ge med mig,
jag vill ännu leva,
jag är inte färdig ännu
om än man aldrig bli färdig
att möta något definitivt, oåterkalleligt
om vad man inte vet någonting exakt!

Jag försöker med lystna blickar
njuta av höstens färgrika skådespel,
lägga det gillande på mitt minne,
njuta positiva vyer,
lägga åt sidan dystra,
oönskade tankar!

© Heikki Hellman 2013-10-07