.. och nålarna sticks in.
... nålarna sticks in
i öronen
i hjässan
vi sitter där på rad
i ett rum
väntandes som små barn
på vår tur
sköterskan kan sitt jobb
lugnt och metodiskt
sticker hon in nålarna
lägger på filten
tar varsamt i handen
och
fortsätter till nästa, och nästa och nästa
tills alla fått sina nålar till havsbruset som stilla ljuder ur högtalarna.
....
... första ryckningen kommer efter någon minut.
men då är sköterskan redan iväg
.
Det är halsmusklerna som jobbar.
Nackmusklerna fortsätter
och jag känner hur hela huvudet
dunkar mot den sköna fåtöljens baksida.
Nålarna bankas djupare och djupare in,
och får till följd ännu starkare reaktioner.
Jag vågar inte röra mig
vågar inte skrika
vill inte störa dem andra
som så lugnt
mediterar till ljudet av havsbrus.
Men jag hör inget hav.
Det enda jag hör är pulsens
allt häftigare trummande.
Snart når den crescendot.
Snart brister allt. Explosion
Ångesten tar ett strypgrepp om halsen.
Fortfarande dunkar huvudet mot fotöljen.
Strypt. Dem kommer hitta mig strypt här.
Här, i sälskap av tio andra medpatienter,
kommer jag sakta, strypas av mitt monster.
Det monstret som redan dödat en person
i Tel Aviv för ett halvår sedan.
Ja, monstret har hittat mig nu,
var annars, om inte på en psykavdelning
Jag ler. Vilket öde.
Huvudet dunkar.
Strupgreppet ökar, sin kraft
och jag känner illamåendet
ta över.
Men jag spyr inte.
Vill inte skämma ut mig.
Vad skulle dem andra tro om mig?
Jag vågar inte visa
för dem andra
att jag bebos
av ett monster
som är villigt att döda.
Fri vers
av
queenia
Läst 335 gånger och applåderad av 3 personer Publicerad 2013-10-16 01:45
|
Nästa text
Föregående queenia
Senast publicerade
°•?•° Tidlös °•?•° .Tårar Smekande värme tystnaden Inte ens spegeln får lov... Tänk om Änglaspår Ur Puppan Se alla |