Jag bodde i en stad med ett slott och ett dårhus
(det är sant), och var vi än tittade
med allvarligt blått ansikte var gräset fästat till marken. 

På våren besökte Cirkus Brazil Jack en åker i utkanten,
med ledsna elefanter, vars tårar svärtade
de skrynkliga kinderna. 

Jag sätter läpparna till en sten, som om jag
inte vill vara ensam tillsammans
med elefanterna. Brottsjöar i bröstet och ösregn utanför. 

Till slut lägger jag min lilla hand
på den andningshävande jättens sida och gråter
med dem: ”Jag ska nära dig så länge jag lever”.