Du brukade säga till mig,
att du inte ville dö nyfiken.
Och nu är du död
och jag, jag är jävligt nyfiken:
trodde du på din egen lögn?

för inte trodde jag att du var kapabel att konstruera sådana magnifika lögner
att spela sådana falska löftens spel
och din lögn, det var min barndom,
min verklighet, och din jävla live-weekend.

Som jag föraktar dig för ditt svek,
du visste precis vad du gjorde,
man kan inte ha två doktorstitlar
och samtidigt vara så jävla dum.
Så kom inte och säg att det var ditt liv som du gamblade med
för vem var det egentligen som fick leva med konsekvenserna?

Du skapade mig och lovade mig ett liv
i solsken sen checkade du ut

ett kilo i taget
en lungcell åt gången.

Och jag matade dig med jordgubbsglass
när inget annat fastnade på din kropp,
sjöng för dig tills din gråt blev några andetag till,
fångade dina tårar i mitt hår
och när du låg där skakandes av köld
mellan svettindränkta lakan
och skrek ut din dödsångest,
så gav jag dig de sista bitarna av min trygghet
så att du kunde krossa dem också.

Och inte ens då kunde du säga förlåt,
utan du tog bara min hand
som om du bad mig om räddningen,
och så blev det jag som måste misslyckas
fast jag älskade dig så mycket att jag fortfarande tror
att allt som är bra med mig är du.

När jag räknat det där sista andetaget
och läkaren sagt orden som skar av
min verklighetsförankring nånstans
mellan halskotorna
med sin banala jävla enkelhet
så låg du där som en mumie
med tomma ögon bara skinn och ben
och en mumie måste du ha varit
för jag hade åldrats säkert 4000 år
och min ungdom och glädje var förbi,
jag lämnade dem där vid din dödsbädd,
skatterna som skulle följa dig in i nästa liv,
för du var min Farao
min Morgon och Aftonstjärna
det största i världen.

och ser jag mig hastigt om över axeln
så kan jag nästan önska att jag tillåtit mig att vara precis lika feg som du
och supit bort känslan av att älska dig så mycket mer än du förtjänar
men jag bedövade inte smärtan, jag kände den,
inte ens när pappa räckte mig vodkaflaskan tog jag den
för jag är fan inte som ni!

ändå är din makt över mig fortfarande total
när du kastar mig in i overkligt verkliga minnen är det mer än eskapism
det är den enda drog jag gömmer,
det enda rus där jag glömmer
att all min smärta nånstans var ditt förbannade val

och om jag kunde skicka ett vykort till himlen
så skulle jag skicka dig bilden av mannen som jag älskade
när han tog nån annan i handen och gick ut ur mitt liv
för att han inte ville ha nån så trasig som jag
och på baksidan skulle jag skriva:
”Är du nöjd nu?”