Stolt svalde hon innehållet

ur den kalk hon fått i  livet,

ja, hon drack sig otörstig

trottsande människors gap.

Dansandes på ängen,

av offerblod  den röda,

gav hon sig åter till

njutningens väsen.

Kravlandes bortåt, 

hon sökte nu att vila,

från domar hårda,

brutala i sin råhet.

Tårarna sakta blandas,

med jordens smak i mun,

hon ligger oskyddad,

blottad, för hopens  blick.

Det ropas, hojtas,

nävar knyts,

spottloskor flyger,

sparkar haglar,

mot sargad kropp.

Hon vrider kroppen närmare

sitt hjärtas innersta.

Hon gömmer sig i Väsendet,

rytandes utom sig av sorg.

Hon plötsligt är helt fri

för skaran flytt för tänder,

klor och ett rytande Raseri!

Hon kämpar ur sin kraft och stolthet,

att vinna denna kamp.

Hon aldrig vika kommer, för

fördomar och skryt.

Trotts att skönhet för längesedan

falnat och gett sig hän,

så bär hon sin stolthet, som

kvinna varje dag.

Hon ännu dansar, skrattar,

mot domars obehagliga leenden.

Hon trottsar ålderns höst,

med njutnings överdos.