I kyrkan med mosaikfönstren
läser vi tillsammans

”Om jag säger: Mörkret må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt
så är inget mörker mörkt för dig
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus."

kören och solisternas
stämmor flätas i varandra
durch Jesum Christum Amen

på golvet tända ljus

           *

öppnar sakta locket
till den blå minnesasken

finner ett pärlande skratt
från ett barn som aldrig blev tre

                  *

en önskan att älskas fast jag var fel
bara i sången kunde vi mötas

i sorgebearbetningens
skepnad läste jag mitt brev
och du lyssnade
jag vill tro att vi ses

                 *

en hand som stryker ett grånande hår
hos henne var jag aldrig fel
hon ler fast rösten är borta

                 *

lakrits-kolan i påsen när han kom på besök
och hans envishet, aldrig hade han fel
fotografiet var förstås spegelvänt

                  *

doften av ladugård och värme
kärlek och snustorr humor
kaffe på fat och pump i köket

på sängkanten Gud som haver
barnen kär….

                  *

cykelfärden bakom hans rygg
genom en levande tall allé
han blev sen en rullatormästare

                   *

hon som instruerade min syster och mig
att sitta som fina damer gör
oj vad vi övade med skralt resultat
vi damp ner på stolen och fnissa i smyg

                   *

den första luftmadrassen
som var gul och röd
reklamtryck för Kellogs flingor
lotteriet var hans lindebar

                 *

hans stolthet bakom ratten
i den stora svarta bilen
en sommardag när jag var fyra
och mötte hennes skrattande ekorrblick

                  *

hans spännande berättelse
om båtfärden till ”Amerikat”en morgon i kökssoffan
sen fick han en egen familj

                  *

den djupa vänskapen som befriade
modet och värdigheten han visade
när han gick dit andra gått före
en grådag novemberdag

                  *

du som skrev på en servett
den här boken måste ni läsa
den handlar om den Utmätta tiden
du visste att din var knapp

                    *

hon var studiekamrat genom många år
från hjärtlungräddning
till högskolepoäng och uppsatsbryderi
sista kursdagen i maj var din stol tom

                      *

hon som brann för dem
som inte platsade i mallen
hittade vägar att nå

näsduken hon räckte mig
när min sorg var stor
gräset var som grönast
när hon lämnade oss

              *

hon som vägrade skilja sig från mig
fylld av liv
men svår att förstå
tvära var kasten ibland

                *
 
och hon som var magisk
när jag var barn
sprudlande av liv
en hårfrisörska
som gjorde människor vackra
sånt var magi för ett litet barn

               *

så vandrar vi också i år
genom en kyrkogård
kantad av ljus

ser det stora korset
 
kullen med ljusen
under ett träd
står människor runt i en ring

i Hoppets kapell
spelar orgeln
en dalakoral

jag tänker att sorg
kan man känna
även för den som har svårt att leva sitt liv här

tänker på de två som lämnat
sen förra november

hon som fick oss
att sjunga
på en trappa av sten

stämgaffeln fram
toner som delas ut

hennes händer leder oss

på den smala gatan
bland vespor i mängd
samlas människor
för att lyssna
på svensk sommarmusik

ett ögonblick av magi

           *

livets tråd känns
skörare idag
än i fjol

bilden av kvinnan
i tofflor
visande oss väg
genom bokskogens valv
visas på näthinnan

du finns inte längre här

         *

vi tänder två ljus
på kullens topp
 
så vandrar vi ner för
den hala trappan
ett steg i taget
ingen vill halka

förirrar oss in
på en av alla gångar, letar oss ut
 

i soffan under den röda filten
stänger jag sakta locket
till den blå asken

på soffbordet
tre värmande ljus

© Eva Langrath 2 november 2013