var det då

ett hejdå och ryggen emot
förutom sista stegen

räddad av en buske
gles nog att se igenom

om du inte stått i fönstret
så länge

jag tänkte att vägen är ju lång
jag hinns ikapp

vem tvingar sig kvar utan svar

räddad av en buske

och förintad varje vinter

återvändandet
som om det blev bättre

värst var nog att det var för bra
det är alltid så - perfekt tystnad

det är då man måste gå

det beror inte på människor
det beror skillnaden mellan buskar som är för glesa
och för täta stämningar

för nära till nästa hand i enkelhet
för långt till nästa perrong som svårighet

och jag dödar fortfarande en dator varje natt
i perfekt tystnad

för din skull
och en mail och en chat och ett dokument

som för att hålla kvar det bra tills löven kommer

tills jag slutar vända mig om 
tills vintrar känns som vintrar igen

och jag kan skriva igen
med ryggen emot 

var det då