när man blottar hela skammen och drar skynken vitt isär
står där endast hukande i rädsla trist och arg och tvär madam

här man lottat mellan mörkrets makt och ljusets prakt så länge där
och så finns nog inte ens en bakgrund i det hus som visas fram

för vems är scenen man gått upp på

kanske var det annans öde att ge mig en livets kupp - i bästa sjunde
kanske var det inte mitt att bära, inte ens den skam - i första blundern

men nu borde återstoden vandras in och sökas bättre stunder
dessa gång på gång upprepningar och fåniga små rundor

och vems är benen man stått upp på

och alltid när det fattas rekvisita på en scen med skynkena ihop 
så blir det liksom tråkigt att stå kvar i halvmatt sken som frågetecken över egengrävdas grop

och de återkommer ständigt dessa akters skifte som små pausar i liv
så mäts det svarta mot det vita och det grå blir tidsfördriv

och vems är menen man fått krupp på

kanske var det annans öde att ge mig en livets kupp 
jag skickar nog tillbaka den biljetten långt dit upp - all skam

för när man blottar hela skammen och drar skynken vitt isär
står där endast hukande i rädsla trist och arg och tvär madam

och vems teatergolv har spelats på

det är nog nog när nog är nog för många gånger på en En-scen
och varför bära runt på andras skeva hycklande små livs-stilleben

och vems regi är det som följs och velas på