Är ensam inte starkast?
I åratal har jag tagit stolthet i att vara eremit,
ensam är starkast på kylskåpet.

Hjälp är för de svaga,
alltid mycket kärlek att ge,
men alltid för stark för att älskas.

Styrkan och stoltheten var dock bara skam
och gycklaren jonglelar nu över torget,
där på repet mot sitt öde.

När jag slutligen föll, bara låtsades jag stå.
Blev magiker, en illusionär,
för den starke behöver ingen hjälp att få.

När illusionen inte längre var i tiden
och magikerns tid förbi,
tog andetagen slut.

Men när jag skulle ta det sista
skedde något oförklarligt
och andetaget blev ett skrik på hjälp.

En hjälp jag alltid vetat inte fanns.
Ett rop över berg som alltid
varit för höga för att överröstas.

Förberedd på drömmens slut,
la jag mig ner och väntade hem
till den djupa sömnens ro.

I en sista förvåning
hördes dock trummors dova slag
eka långt bak i mitt sinne.

Horder av kärlekskrigare hörs marschera.
Deras skall ekar i mitt membran,
de kommer för att rädda mig.

Han som kärlek gav,
kunde i hjärtat äntligen
av den oändliga kärleken ta.

Människor som älskar ovillkorligt
fanns tydligen splittrade där ute
i djungeln av får, herdar och vargar.

Naken stod nu cynikern där,
omringad av bröder och systrar.
Kärlekskrigarna!

Tillsammans är vi starka
och kan vända de stormar som viner
och fäller all sundhet omkring oss.

Med vår kärlek och våra bortglömda vingar,
kan vi vända vinden och flyga
mot solen och bara älska.

Vi kanske flyger för nära solen och faller,
men då finns det alltid famnar där
och vi räddar varandra.

Det är vår tid nu,
att vara ett mikrokosmos
av den perfekta framtiden.