Korpen slår för att ta sig fri. Luften skakar, gyttjan vrängs och splittras. Jag ser in i dina ögon och tänker att du är en pelare av salt, att fukten är din fiende, att det som håller dej samman är en torka som runnit genom vävnaderna. Korpen slår, blir en sotad bygel runt ett luftklot, näbben är två svarta lågor som dansar i klotets mage. Du ser på mej och när tårarna kommer är korpens klor djupt inne i mitt lår, i din sida -

~

Tyngden av fårorna fyller mina händer. Det är ett vatten som porlar i dem, där är massan, den urholkade kölden. Jag vet att det är blått, sjukdomsblått och grumligt av askan från de du valde att inte begrava. Jag böjer ned pannan mot det. Korsar vattnet, tar mej över. Jag tänker på dej, fördes hit för att tänka på dej. Det går en skälvning i flöjtens askträ, tonerna krusar vattnets sega yta. Jag ritar i det, tålmodigt, utan att göra fel. Två linjer. En gräns jag kommer att överge, en jag kan dö medan jag försvarar.

~

En bardisk - det är ett annat sammanhang, en svart olja i glasen som skall brinna med svarta lågor. Det finns inte än, ingenting finns än, allt är för tidigt och går inte urskilja. Ändå - någon försöker. Ögat vänds, silar det violetta ljuset, kastar det åt sidan. Svetten som färgar syntetfibrerna i hennes strumpor med en antydan av liv, ett obegriplighetens skratt ur mörkret. Han mosar det med sin hand, skändar det med sin tunga i taxin vid ett klippande rödljus. Ett flygplan tar miste på Tempelhof, skjuter förbi, förändrar sig till en tom historia, ett hopp som inte infriades, ett falskt minne av en lagerkvist som glittrar i korpens öga som följer det. Varje gång de alla blundar i takt upphör vatten att leda ström och att släcka lågor.

~

Utanför dej finns inga kontinenter. Du tänker på gränsvakter, patruller som trampar upp din upplevelse av dina konturer, gör dej definierad, tydlig. Pumpande mantelrörelser går över huden som tungt bortvända smekningar. Luftbroar utan förankring, hungerns klor som stelnar till monument mot bildspelet av bakgrunder, väntar, söker febrilt en enda som passar in -

~

Träden dog i tempelträdgården. Det skrevs att det var saltet i kanalerna runt staden, ett lånat gift. Jag har redan gett det tillbaka. Det är natt, en svag krusning lägger sig att sova, bjuder ut sig för det sista skenet av blått. I våra ansikten slocknar vintern. Jag tänker på dej, men jag tittade aldrig på dej, inte en enda gång -