Det är inte lätt att vara ensam dessa dagar.
När man tror att man antigen är för tjock
för smal, för dum, för smart, för snäll
eller för otrevlig.

Det är inte lätt att vara ensam dessa dagar.
När varje ord man säger bara faller likt en ensam regndroppe
mot mörkret av en brunn
med det stilla hoppet av att få slå an
en rot någonstans.
Hoppet är bara ett ord.

Ett ord som någon nånstans ville slå in i mig.
Men jag flydde från scenen
när han började bända upp
Mina inälvor som brann som en skogsbrand
Allt blev rött och purpur och sen svart.
Jag kom hem och såg
solen gå upp klockan fyra.
Stilla där stog min lyra.
desperat skriker jag när åskan kommer
Och goda råd är alltid dyra.

Någonstans har en snidat kistan jag kommer somna i.
Kvällen börjar sjunka.
Men ännu är jag vaken! och det svider i min själ.
Förlöser min okänslighet, gör den en bok som går att
läsa under ett stearinljus.
Men jag sitter här under en glödlampa.
Bordet är inte fullt än! Sängen får vänta!