... en tid jag ej
egentligen skulle ha levt ...

... spelar det då 
verkligen någon roll
huruvida dagarna jag lever
mest bjuder på sådant
som till större delen gör
att det mesta känns skevt?

- Nej, men likväl
kanske till viss del ändå ...

Ty jag har ju redan
nu länge sedan
mina värsta skräckvisioner
såväl 
genomlevt
som defakto
mot alla odds överlevt ...

- Men även om jag nu vet
med smärtsamt obeveklig säkerhet
att Dante's nio nivåer i helvetet
blott bara beskriver det som är
själva introduktionen
till det som komma skall
när du väl förlorat fotfästet
och befinner dig i fullständigt fritt fall ...

... och att det rent konkret
är som så
att hur långt ner du än kommer
så pågår ständigt nykonstruktioner
av en ännu ej känd väsentligt lägre nivå ...

- Så vet jag med ännu större säkerhet
att det om viljan bara finns
och du inte glömmer bort 
det liv du levt 
med avseende på det positiva du minns ...

... så finns det alltid vägar ut
vilka du kan välja att gå,
som det finns oändligt många förutsättningar
vilka var och en
med hjälp av en vän
och eller kärleken
visar sig och öppnas för dig till slut ...

- Även om det för stunden
när du befinner dig på gränsen
till vad som känns 
som vore det livets slut
så där alldeles hopplöst akut ...

Det är i dessa stunder
när allt i mitt liv
känns som om det
rister i sina grunder ...

... du som allra mest
fattas mig ...

Du som är ämnad mig ...

... Saknar dig!