Det var en dag bortom tiden i ett alldeles eget hörn av universum, en skimrande kristallsfär av ljusa vibrationer och stilla glädje över att bara vara, bara vara där, en solig junidag full av löften. Vi hade gett oss ledigt en stund från småbarnsföräldraskapet, medan Mormor passade de små i den förhyrda sommarstugan nära stranden och havet.

Det var till en närbelägen hantverksgård vi rymt för en bit sötsyrlig äppelpaj med svartprickig vaniljsås och bryggkaffe - med påtår. Jag tog en skvätt mjölk i, men min käresta drack sitt svart, som vanligt.

Vi språkade om vardagliga ting, om väder och vind och planerade för det snart stundande midsommarfirandet, när en väninna och hennes dotter skulle komma och fira med oss. Allt detta unnade vi oss - och vi njöt oändligt av varje evig sekund som gick - och ändå inte...

Efteråt kunde jag inte reda ut vilket år vi satt där i vår bubbla med äpplepaj och kaffe. Inte heller var jag helt säker på att det verkligen hade hänt. Det kunde ju vara ett falskt minne eller blott en dröm - men en fin dröm, en inre smaragd.

Vår stund på jorden, bortom tiden...