Mina steg ekar i den tomma korridoren,
"Är det någon hemma?"
Bakom lyckta dörrar kan vad som helst hända.
Jag försöker gå tyst för att inte störa någon.
Önskar att någon skulle öppna sin dörr och
säga, "Välkommen in på en kopp kaffe."



Possimistiskt ser jag på tillvaron,
ljuset ser jag i horisonten.
Det gungar under fötterna ibland,
som att gå på gungfly.
Sorglös blir ja g aldrig helt och hållet.
För sorgen lurar alltid runt hörnet,
som en skugga, som alltid följer minsta steg.