Blomman tappade så allt för tidigt sitt allra sista blad. Den dova dunsen då bladet föll till marken, i en eon av tystnad, kändes som en Hiroshima-bomb inom mig.
Vissen, trasig, rutten, låg den där. Tills vind och tid sopat bort varje spår. Men så hördes ett ljud.
Lika mjukt som für elise, lika starkt som höjningen i Bachs air. Genom toner föll en liten stråle sol på blommans sista blad.
Ett frö som endast toner kunde ge liv igen, började så sakta gro.
En ny blomma stod så en dag och såg sig yrvaket omkring, såg mot den nu starka strålen sol.
Och blomman log med vackra, starka, nya, röda blad.