Den sista dagen föll löv ur min kropp. Upplösningen nalkades, korpar seglade ovanför huvudet. För mina levnadsår, för varje oförrätt jag gjort, för alla trasiga själar jag trots allt ingett en smula mod.

Här fanns två portar, en gammal tung av ek med rostigt lås, och en snurrande svängdörr av glas.

Vilken skulle jag välja? I dimman, fukten och sorgeskimret; detta var det sista valet.Det fanns ingen väg tillbaka, Så lätt det såg ut att slinka igenom den stålblanka svängdörren, men karmarna var vassa som svärd. Den gamla ekdörren, säker, tung men svår att låsa upp.

Bara korparna vet...