Blott en liten reflektion kring et minne som dök upp
när bläddrade i en av mina gamla skrivböcker ...
Var är du nu? ...
... Såg spår efter dig
vilka påminde mig ...
Påminde om
den sista gången
jag dig såg ...
Minns den dagen
som vore det igår ...
Det var ej
den bästa av dagar
i mitt liv
och jag kände mig rätt låg ...
Du ville träffa mig
för att berätta varför
du spelade så svår ...
Lyssnade till det du sa
men det du förmedlade
rymde ej
någon ursäkt från dig
utan var mer en förklaring
till det som varit ...
Utan något spår
av utfästelse från dig
om att du
där och då
var beredd att förändra
det som var
för att få ha mig kvar ...
Dina läppar
och din blick
berättade för mig
att du ville mig mer
och du sa
att du i mig ser
mig i en framtid med dig ...
- Vet ej
om jag valde fel
men mitt svar
till dig likväl blev
- Nej! Du får ej
mig att känna det
som jag vill att den
som är ämnad för mig
ska få mig att känna
genom sin blotta närvaro
tillsammans med mig ...
Det sista jag minns av dig
var att jag såg dig gå
för att sedan den stunden
ej mer höra av dig till mig ...
Om jag känner saknad
när jag nu tänker tillbaka
på dig?
Nej, men du tillförde
en del ljusglimtar i mitt liv
som jag minns värmde mig ...
Därför ville jag befästa i ord
det sista jag minns av dig ...