Jag föll rakt in i ett slags transliknande tillstånd, när jag för första gången, för allra första gången, på riktigt, kände att jag inte var som folk är flest.
Jag såg henne sitta vid en bänk, skrivandes på någon skoluppgift. Hon var väl som flickor är mest, helt vanlig.
Men hon fick mig att känna mig ovanlig.
Jag blev rädd. Jag blev irriterad på mig själv när jag kom på mig själv med att helt öppet stirra på henne som om hon haft en livs levande Alien i knät.
Jag har aldrig, aldrig någonsin, känt mig så förvirrad. Jag vet att det inte är något fel, i ordets rätta betydelse, att känna som jag kände.

Men jag? Hur, när, hur, varför, jag, hur blev det så? Ungefär så känns det. Total chock.
Klart jag har fantiserat om det. Det tror jag de flesta har, sådär på skoj, utan allvar bakom.
Men när jag såg tjejen, med namnet jag inte vet, då ville jag.

Jag ville så mycket att jag började vråla av skräck inuti. Utanpå stirrade jag. Tills jag generat började med mina egna uppgifter och tvingade mig att inte titta på henne mer. Inte alltför länge i alla fall...