Det som tvingar mig över kanten
Det som drar mig ner i det svarta hålet
Den mörkaste av mörka demoner
Hin håle, den onde
Har just sett mig rakt in i ögonen

Enorma magnetfält reser sig framför mig
Jag faller ihop
Knäböjer, blir svag
inför den enorma överväldighet som uppenbarar sig
ger mig hän….ger upp

kvar utav mig finns ingenting
nu är jag trasad, slut
inte avtrubbad utan avbruten
det ondaste av onda har tagit mig i sin makt
inte ens livet orkar jag ta. Patetiskt

som en spillra av mitt forna jag
en spillra av en före detta människa

ligger jag stilla kanske det går över
sover jag kanske jag piggnar till
kanske kommer jag tillbaka mer hel än halv.
Kanske….

som ett litet frö kapslar jag in mig på minimal yta
för att senare senare slå ut som ett grässtå genom asfalt