på mig själv.

Men upptäcker mig själv sittande stilla och glo tomt framför mig.
Tankarna yr runt som gamla torra löv i höststormen.

Inget får jag gjort av allt som skulle göras.
Visst ja... startmotorn var ju trasig.
Det glömde jag.
Har ju ryckt sönder snöret.
Bränt ut startmotorn.
Till och med tappat bort den brända startmotorn.

Hittar ingen ny.
För var hittar man mänskliga startmotorer?

Försöker rycka upp mig.
Men har ryckt en gång för mycket redan.
Rycket jag försöker med ger bara stress.
Mer stress.
Inget annat.

Startsvårigheter sa doktorskan.
Och nog sjutton har hon rätt!
Det är inte bara svårt att starta...
det är hopplöst att gå i gång...
få någon sprutt på motorn.
Ingen ordning på sovandet heller.
Det som är ett av bränslena.

Krav här...
krav där...
krav hit...
krav dit...

Jag skriker men inget hörs.
Skriker och protesterar.
Men för döva öron.
Jag ser ju pigg och fräsch ut!
Men det är bara en fasad.
För vem vill se ut som en uteliggare?
Inte ens uteliggaren själv vill nog se ut så!

Fejkad förståelse från de som varit utbrända i tre veckor.
Och sedan tillfrisknat och lever som vanligt.

Ibland är det inte lätt minsann.
Men vem sjutton har sagt att livet alltid är lätt?

Solen lyser blekt på mig där jag sitter.
Ska försöka hitta något liv inombords.
Och ramla ur stolen...
Väcka ögonen och hjärnan som slumrar fortfarande.

Jodå, jag andas och lever... men banne mig inte mer alla gånger.
Vegeterar...

Och visst, jag har blivit bättre.

Men ibland klumpar kraven ihop sig alldeles hopplöst.
Och det tål jag inte... är nog allergisk mot krav.
Och inga piller finns mot den allergin.
Hoppas ingen uppfinner det heller!

Uppfinn istället en medicin mot för höga krav, för många krav, för mycket stress, för mycket ljud överallt...
För det kan jag med lätthet avvara!

So long...