Min första kontakt med döden var tidig. En kompis till mig drunknade i en vattenpöl när jag var fem år. Efter det så började jag rymma till kyrkogården när jag var ledsen. Tyckte det var bra vänner att tala med för dom lyssnade så bra. Vandrade runt bland gravarna och talade med lite olika döingar tills en dag när kyrkvaktmästaren kom på mig och skvallrade för mamma. Dom tyckte jag var ett konstigt barn fast jag behöll ändå min tro på att dom döda går att tala med.
Så därför var första gången någon dog när jag arbetade inte så konstig utan ganska självklart och naturligt. Det var en liten dam som varit sjuk under en lång tid så på något vis var det nästan så man kunde glädjas lite för hennes skull. Det var min första sommar inom vården då var jag 17 år. Arbetade med en finsk dam som var i pensionsåldern, väldigt sträng. Men snäll. Det jag kan minnas bäst är just det där att man måste öppna fönstret för att "släppa iväg" själen.
Kommer också ihåg att det kom konstiga ljud från henne när vi gjorde henne fin, fast minns inte att jag tyckte det var obehagligt utan bara förvånande. Hon var lu död lixom. Sommaren efter det var det dags igen. Det var en väldigt varm somnar som tog hårt på de gamla. På två månader dog 17 st på en avdelning där det var 12 boende. Jag arbetade var gång. Den sommaren var ganska tuff även om min inställning till döden var avslappnad så blev det på något vis lite skuld belagt av det hela då jag till slut ifrågasatte om det var mitt fel att alla dog. Det var jobbigt.
Efter den sommaren så tog det dock flera år innan jag var med på plats igen vilket gav mig tid att reflektera och återhämta mig.
Under åren som gått har jag även förlorat många som stått mig nära vilket gjort att jag fått känna på det från den sidan också. Bland annat förlorade jag en dotter när jag var 26 år. Eftersom jag levt nära döden och då även hade en morbror som är begravnings antriprenör så beslutade jag att hämta henne själv i bårhuset på Östra sjukhuset i Göteborg där hon dog och göra i ordning allt själv med hjälp av min morbror. Det var läskigt men blev fint. Dessutom en kris i mitt liv då jag än en gång gick igenom tankarna om döden, vad som händer och vad man tar vägen.
Så som svar på fråga nr två så tror jag jag kan svara att jag inte har ändrat mig sedan första gången. Fast inte så att jag inte filosoferat funderat och reflekterat över döden döendet livet efter eller icke livet utan helt enkelt för att jag efter ganska mycket övervägande kommit fram till att den inställning och tro jag hade från början ändå är det trevligaste.
Periodvis tänkt att det bara tar slut, att vi försvinner och inte mera finns. Då jag inte tillhör någon religion så har det känts som det är så man ska tycka. Sen har jag tänkt mer och om igen. Läst lite om många olika religioner och hittar ett sammanhang i dom alla, just det att vi ändå på något vis i någon form lever vidare. Så därför har jag gått tillbaks till min gamla tro . Inte för att jag någonsin sett någon efter döden på riktigt, inte heller fått några riktiga svar mer än från mig själv. Skillnaden nu och då är väl att då trodde jag så. Nu har jag valt att tro så därför att det känns bättre både med tanke på alla dom jag förlorat och med tanke på min egna död. Tänker väl också att det på något viss både blir och känns lättare att hjälpa andra gå vidare om man " väljer" att tro det bara är en liten flytt till en bättre plats. Så därför är det den största utmaningen idag, att få den som är på väg att tro.. tro att det ändå kan bli bra.