Dom va ju bara barn.
Barn som älskade för mycket.
Hon viskade sin kärlek till han, i kursiv stil , storlek 40.
Han talade i kärleksfulla tungor, lämnade capslock på.

Dom brydde sig inte om småprat om världsliga problem
Utan hoppade direkt på kärleken, utan styckeindelning.

Deras liv blev en novell , en saga.
De levde i en Tyler knott Gregson dikt,
strosade på gatorna i nangijala och hyllade Martin Luther king,
för även dom hade en dröm.
En dröm att få älska villkorslöst i landet bortom stjärnor, i nagilima ,
att få älska i stora vackra versaler.

För dom visste inget annat
dom var ju trots allt bara barn,
barn som älskade för mycket.