Tårarna rinner ner för kinden
hjärtat skriker högt
säger att tiden är inne

Jag försöker samla mig
men jag klarar inte av
att sluta gråta

Av nödvärn
hindras jag ifrån att öppna en dörr
som ska leda mig hem
hem till avgrunden som kallar mig

Människor som skakar om mig
ber mig att se
hur mycket mer världen har att ge

Jag tror jag dog,
på riktigt faktiskt dog
trots att lungorna andades
lite för fort
lite för brutalt
lite för smärtsamt

Det gjorde ont
riktigt jävla ont
när hoppet dog
och tårarna började forsa
ner för ett svullet ansikte
med hjärtat som vägrade
sluta
skrika

"Vi måste kunna samarbeta
för vi kommer ses igen",
sa demonen och log
stängde dörren
lämnade mig gråtandes
där jag snabbt dog
inombords

"Jag orkar inte mer",
tror jag att jag skrek,
och personalen runt omkring mig
började gråta
och sa att de faktiskt
brydde sig om
mig

Ibland blir man
förvånad.
Man blir osäker.

Hade de låtit mig gå
hade nog hjärtat också
slutat slå

Man blir förvånad
när personal på
en sluten psykiatrisk avdelning
visar
att de inte tror
att man är bortom räddning
trots läkarnas hårda ord

Man blir förvånad
när man inser
att personal har
medkänsla kvar
för någon som mig