Att vara så säker - att hela tanken sviktar.
För att vi vandrar bland dimmorna.
Med tankar, som hejdas från att bli ord.
Känslor blir abstrakta moln av förvirring
när de ej tillåts rulla över tungans spets.
Ändå räds vi från att tala.
Som om känslorna vore ett hot mot vår existens.
För visst skulle det rubba balansen, att sätta ord på det
explosiva.
Den sista barrikaden skulle falla och med fallet skulle dimman lätta.
Men vi trampar runt i molnet av dimmor, hand i hand.
Snart är vi vilse där, på ett ställe där vi inte längre kan se varandra.
Jag vill ju explodera, och falla i takt med barrikaden.
Gå vilse i de blå, blå ögonen som får mig att bli så säker - att hela jag sviktar.