Det finns något vackert i att tappa bort sig själv.
Något vackert att vandra i förlorade spår.
Mörkret lär dig inte bara smärta och förtvivlan.
Rädslan står kanske för något bortom ord.
En slags kärlek att det vi älskar skulle försvinna.
Jag har träffat mina monster.
En man med blå ögon och kallt hjärta.
Mött hatet i en gränd utan utväg.
Jag har kämpat mig själv fri.
Och insåg att trots den smuts som omringat mig,
har jag aldrig slutat tro eller älska.
Det finns en del av mig som är oförstörd.
En del av mig som aldrig slutar drömma.
Det finns något vackert i att hitta sig själv i bitar.
Det lär dig att du aldrig är definerad av någon annans verk.
När du tittar på pusselbitarna inser du ibland att tappade delar,
kanske inte var en del av dig.
Utan en del av de monster som försökt förstöra dig.
Jag har kämpat mot mina demoner men tröttnat.
Varför kämpa mot något jag inte vill ha?
Jag bygger upp mig själv med kärlek
och sparar de bitar jag saknat.
Ingen är perfekt ändå söker vi perfektion.
Jag söker glädje och trygghet.
Men om jag blundar, inser jag att redan har allt jag velat ha.
Vad som är menat att ske kommer ske.
Om du kallar det ödet eller slumpen,
eller valet,
vad det än är,
så måste vi inte följa någons regler.
Vi söker något som inte existerar men för vem?
Så jag blundar och monstrets blå ögon suddas ut.
Framför mig ser jag istället ängeln som sover på min arm.
Jag lyssnar till ängelns andetag,
den andra som sussar sött vid mina fötter.
Jag blundar och minns värmen från min familjs armar.
Vad vi sett och gjort,
vad vi överlevt.
Tryggheten finns i oss själva.
Glädjen finns överallt omkring oss.
Men framförallt finns en kärlek som ingen kan ta bort.
Den starkaste som bor i våra hjärtan.
Poesi från själen,
det finns något vackert i att tappa bort sig själv.
För innerst inne finns alltid kärleken kvar.