I gul tunika sjunger hon         
hannen mister lätt sina kronblad inomhus  
den späda änkan sedan 50 år minns hur hon nyförlöst  
         sparkades av sin man   
det må finnas en gräns för vad som tillkännages
min hustru miste sin hårfärg när hon födde vårt första barn
gör mig osynlig äregirige psykonaut heja inte    
            i templets förgård
Min åtrådda dotter sjunger med en egen frasering 
         från en tribun på torget
jag hindrade mig själv från att stryka hennes arm
            där hon stod förälskat väntande på det
         med ödesmättat nedböjt huvud
vi tillhör den symboliska grönskan
jag böjer mig ner mot den floribundaros som heter Lili
            Marleen i stadsparkens rosarium
vi förklädda tillhör folkvimlet torsdag kväll
jag smekte inte hennes stjärt
         där hon stod längtande efter det
Den äldre brunbrända invandrarkvinnan Medea
            stannar upp intill mig
         hon vill sova i doften av den storblommiga ros
            som heter Hanne
hon som klippte mig senast en ung asiatisk tempelskönhet
        vänder sig om i folkvimlet                
ta dig leende hit du mildögda okända                        
           med tungan upp över läppen                          
insidan av mina lår ömmar                                        
naken balanserar jag på en fot                                   
         når lätt marken med handen                             
gör mig osynlig om du kan hemlöse psykonaut 
            vänd bort din dumma käft