Du är intill daggpunkten. Det klara slår över till mjölkighet, en grumlig längtan kommer över sammanhangen, gör din rörelse genom dem allt mer sträv. Där.

Eller som dockor. Kallt porslin i vitrinskåpets buk. Sorlet av barn som växer upp, försvinner.

Ögat i livstiden. Där stråldjupen står i motvänd betraktan, formas till upp-och-nedvänd verklighet.

Vad gör du med det? Vad kan du göra med det?

Det har varit en varm dag. Sådana dagar driver utan förtöjning, blir likt kuddar som fallit till golvet under natten. Kanske är det därför. Man känner på dem, anar fukten eller torkan, bedömer och gissar. De erbjuder det perspektivet, sitter inte försvunnet ihop med de andra. Det finns andra sätt att närma sig det. Det är bara ett, men det är tillräckligt.

Sammanhangen står stumma på det viset, repen slaknar i deras grova händer. Dimstoder; man kunde röra sig genom dem. Man skulle dra sönder dem, ändra deras form, somligt skulle fastna mot kläderna och huden. Tiden klipper med ögonen, söker. Jag känner det, givetvis. Vi lämnar samma typ av fotspår: du, jag, tiden. När mjölkigheten kommer blir de oskiljaktliga från varandra.

Blir det tydligare om jag liknar det vid fladdermössen? De vildsinta slagen, upp, ned, krumbukter. Men i stort är bågen perfekt, förutbestämd. Dock - och det är det: bara när skymningen kommer. Döddansare.

Astarte, rör de sig som allt för tunga drömmar?

Dagen löper som glasnålar som sipprar genom fingrarna; allt blir synligt, genomsynligt, gripbart, men att fånga det - vasst, bräckligt. Att låta sippra eller fånga det i blod: det är en underlig, upprymd rädsla, en rädsla som kramar uppgivenhetens hand när den vilar mot dess axel. Du ser igenom dagen. Jag känner den. Vi berättar för varandra. Försöker ännu berätta för varandra. Sparkar kanske i sanden som skall komma.

Jag hör redan ljudet av bräcklighetens fullbordan. Så förgår dagen, natten lämnar oss ensamma och när daggen faller är den av orent glas.