alla bar vingar av tejp

och makalöst brevpapper

när regnet kom.

ett hastigt smatter och syndafall

en lustiger dans, en vårdnadstwist

och rännstensungar blev vi allihopa

du med

liksom jag

att trampa runt bland sörjan av skrivna instruktioner

och livsföretal.

och rustningar smiddes till tombolaplåt.

 ~

när regnet upphört utbröt

ett handgemäng

mellan två semesterfirare.

~

jag instämdes som vittne

trots mina idoga försäkringar

om hur jag knappeligen kunde betraktas

som tillräknelig

i juridisk eller annan enkel mening

bättre än inget kan de ha resonerat

det mesta trumfar över ett helt vakant vittnesbås

iakttagelser är händelseverklighetens jordemor

och även en snäppet medelålders tråkmåns

är genom ojämnheter mer intressant i nötningen

(återigen betraktandeperspektivet i beaktande, taget)

än det släta, subtilkulörta grovtyget

i stolsryggen där

som därför torde skylas -

vilket jag ändå givetvis fann storsint -

och jag var ju dessutom sådan fena

på att berätta och avleverera en historia

visste flera att intyga

så jag lät mig ledas och installeras

och lade ut texten

utifrån ett av min ungdoms handgemäng

insamlat från den lilla moderligt välvda tv-skärmen

som verkade så trollfjättrande på

mina vuxna förgrundsgestalter

på den tiden;

ett skarpt varningens ord

och ett smärre belopp penningböter

beslöt domherren

i illuminationen av dessa nya braskande uppgifter

nog kunde vara på sin plats

semesterfiraren i fråga

(han med den gröna, lätt knycklade tejpfransen kvar på skulderbladet)

knep därvid ihop munnen

med medgav efteråt

när vi delade en mazarin för att fördriva tiden

i väntan på 17:38-bussen

att min version av händelseförloppet

gav hans tillvaro en något mer

filmisk karaktär

än den tillfälligheternas småvarma gårdagssoppa

som den eljest löpt fara att genomskådas som

så slutet gott

ville han tycka.