Jag dör av ensamhet.

Jag var villig att hålla dig kvar, tvinga dig stå vid min sida.

Nu har jag släppt dig fri.

Smärtan i mitt hjärta kan endast jämföras med livet.

Evigt, oföränderligt, vackert.

Min smärta beror på kärleken jag känner, därför är den vacker.

Men jag har ingen annan, därför är jag gisslan till din uppenbarelse,

skapad i stockholmssyndromet, fast i ett lidande som ej har ett slut,

för din kärlek är gränslös, men inte exklusiv.

Tänk att jag inte ville bli fri,

utan bli fängslad i evighet.