Mot en  svullen sol gick jag
eller om det var en måne
jag har så svårt att urskilja sådana saker
där satt den i alla fall på himlen
likgiltig och hängde
som näsan på ett fyllo
och huruvida det nu var en sol eller måne
vet nog varken själva skapelsen eller jag
men snurrade gjorde vi båda
obevekligt
och jag fylldes med insikten
av hur värken liksom stegras
med tiden som faller undan
när människor försvinner
blir sjuka och dör
när smattret av tassar upphör
och din kärleksabonnent inte längre går att nå
när samtiden inte riktigt går att förstå
och livet saktar in och kräver ditt fokus
och du tittar upp mot himlen efter något annat
och kanske finner tröst i näsan av ett fyllo
så där stod jag och tänkte
när ett ilsket högvarvigt ljud sågade sig genom kvällen
och en lukt av tvåtakt tog sig in
det möblerade mitt inre
fyllde mig sakta med harmoni
samt insikten om
att trots tidens gång
hur det obevekligen går runt
är det faktiskt möjligt att känna lycka
genom precis det jag såg
hur mopeden liksom bärgade sig fram
med fyllots näsa i ett band
på väg i tiden
genom mitt rum
kunde jag förnimma skapelsen
genom näsan på ett fyllo