Vi äter vietnamesiskt. Maten är smaklös i min mun och en bit bort skramlar treans spårvagn förbi. Hela Vasaplatsen är uppgrävd. Spåromläggningar. Jag känner mig som asfalten. Uppfläkt till beskådan, men vännerna i vårt sällskap fattar inte. Du rör ju vid mig som om allt var vanligt. Roar sällskapet med anekdoter från ditt jobb. Alla skrattar. Jag också. Men det är inte roligt längre. Ingenting är roligt längre.