Trösten drömmer, som den sköna skönaste meningen
på en len lenaste jord med kärlek och limpa.
Den jäser och brer ut sig på bordet. Där står
målade tennsoldater i länders färger och krig
mellan människohjorder. Trumpeten hörs.
Fyren Erik blåser ut stormarna till liv och fara
på hav och land. I den krassa verkligheten
arbetar alla förnuftiga, ofta av lust, ibland av plikt,
för mödan att duka fram god mat.
Hur Erik träffar Fylgia är en olöslig och
obeskrivlig gåta, tycker de själva. Träffen
bör förklaras av ödesslumpen, att stjärnorna
då bör ha stått i harmoni med varandra.
De fann, att de redan känt varandra alltsedan barnsben
med rika minnesbilder. Fylgia och hennes ena
och enda beundrare träffas på en promenad i staden,
I strålande solsken. Siaren borde ha spått lycka
eller olycka i deras händer.
-Fylgia, Fylgia, följ med mig ikväll, låter det en dag.
- Jag får väl tänka på saken.
Hon är lärarinna och bakar också hemma en deg.
Ändå, ja, ändå, är det inte utan att skatta visorna
om dagsverken och blomstrens dofter. Blåklockorna
som ringer in himmelen, medan hon hellre trampar runt
i blåbärssnåren för C-vitamin och järn om sommaren
för de saftiga bären till vintern. Skogsvandrarna kan
vara glada om de inte går vilse, annars blir det
nya tag för att övervinna slag.
Det kan gå illa för goda och kloka.
Trilla och drömma ännu mer med en falsk Sibylla
lutande över axlarna och med stora klingande
guldörhängen. Ormen hör hur sorlet på skogsstigen
närmar sig, men aktar sig noga för listiga och
hungriga rävar. Inget odjur vill väl hugga i onödan
bara för nöd utan lag och gripa efter grannens
mjölk eller så. Bit bit hugg och hugg ifrån och bit
i människovristens bara skinn, om du blir så rädd
för lite pinn så försvinn ut i gräset ut på nejderna.
Ömsa du enligt sin skapelse. Årstiderna växlar.
Snart råder ingen bot på köld annat än död
på mälden. Nu visar naturen sensommar
med uttorkade blåbär och ljung som står
i backen. Solen är inte lika het om sina
runda kinder. Aron, en vandrare med käpp,
hasar på stegen, han ler lite, trots ångest
och kval över att inte längre leva
i ungdomens vårar. -Nej, för fasiken,
man blir ju äldre, jag skulle vilja
dansa som unga pågen så glad i hågen.
Så vänder han bort sitt ansikte och sjasar
bort en spyfluga, som heter fy skam flyter i soppan
vingar för spindelmat.
Om man inte blir tagen av en kommer en annan.
Fylgia ser mannen i sin ögonvrå
och hennes danssteg stillnar på tegen, där kanske
koja eller hus byggs från grund med spik för liv
och kista för död. Då får Erik höra gökens guckuck,
som så länge låtit på hans studiekammare,
när han behöver en kvinna, men ugglans hoande
tar slutligen över. Fylgia är ett du?
Minerva lyser fram sina konster från mossen,
ställer till spratt, som vem som helst inte
skulle klara av utan det krävs nerver av stål,
eller åtminstone järn. I gemenskap fostrar hon
med rappa ord för att skydda. När tryggheten
väl kommer på besök från trädet och dess stam
med ömsesidig spunnen kärlek försvinner
drömmen genast ur sin blunder. Märk väl hur
skön den var, dock så farlig, att man måste vara
mer varlig. Inte gav den en riktig varm famn utan
en sömn under ett livslöst täcke, som förvisso prasslar
som löven, vars sagoklang går igen genom orden
som en klagosång om att vara olycklig och dödlig.
- Min Fylgia, är det du, är det verkligen du, som
ska bli min, eller drömmer jag?
Kan du nypa mig i armen. - Min käre Erik, du ser väl,
räcker inte det? Tiden lär utvisa, om det blir vi eller inte.
Eller så blir någon av oss utvisade från våra välbonade golv
med dofter av grön såpa. - Å jag blir rädd, gör då såpan så
rådvill och röd du kan, att skvaller inte når fram.
Vakna med mig min sköna, tänk, vad vi annars
går miste om. - Jag tror bannemej att jag snarare
är ...kär i Aron. Fylgia smiter ifrån hans frieri
och drömska upptåg om en gemensam bostad.
Du är ditt eget land. Länder klarar kärlek.