I det antika greklands samhälle stod kultur och tänkande högt i kurs. Poeter och filosofer, skådespelare och musiker. Alla bemöttes de med respekt och högaktning. Att vara poet eller filosof ansågs inte bara som ett yrke. Nej, titulerades man med något av dessa två epitet var man något av en halvgud. Någon som försökte sig på ett tänkande bortom de sfärer som de vanliga dödliga inte ansåg sig ha tillträde till. Och kanske steg också denna idolkult tänkarna åt huvudet, precis som man så ofta ser bland den uppskjutande yta som så ofta hyllas av massorna idag. Något som man - med dagens perspektiv i åtanke - kan se en tendens till i detta Platon citat : "En god och ädel man bör avhålla sig från varje som helst kontakt med arbetslivet."[1]  Men man kan även se hur han försöker frigöra sitt tänkande och vidga sin syn. Och det kan faktiskt ligga mycket i hans tankar. Är man mitt uppe i något kan man ha svårt att se saker på ett annat sätt. Det är ungefär som när du står och tittar på ett schackparti över din kompis axel: Dragen känns givna, allt förefaller glasklart, fyra, fem, sex, sju drag i förväg. Enkelt! Det är Europaväg fyra till schack och matt! Sedan när du själv väl sitter där i den heta stolen och tvingas titta din motståndare i ögonen, så blir det inte fullt lika enkelt längre. Allt blir genast lite grumligare.

Huvudkaraktären i den episka filmen Doktor Zhivago - baserad på en roman av Boris Pasternikov med samma namn brottas lite med just de här frågeställningarna. Zhivago, läkare och poet, anser där att den poetiska ådra som finns nedlagd i honom inte är ett ”riktigt” yrke. Han finner sitt skrivande vara mer utav ett tidsfördriv. En hobby, ett korsordslösande utan begränsande ramar över vita pappers fält. Något eget som måste komma ut, men som i egentlig mening inte tillför något speciellt av värde till andra.Han anser sig tvungen att tillföra samhället något och utbildar sig därmed till läkare. Det här med skrivandet får därför bli något av en bisyssla. En färgning av Boris Pasternaks egna tankar. Då han själv efter att ha studerat filosofi vid Philipps-Universität Marburg och trots att han inbjöds att bli forskare på universitetet bestämde sig för att filosofi inte var ett yrke.

Och just de här tankarna, nyttan av det egna skrivandet - förutom den glädje och tillfredställelse det rent direkt ger kreatören, det är en frågeställning jag ofta finner mig slåss med. Jag har gått från att bara ha lekt omkring, till att faktiskt vilja något med mitt skrivande. Till att åtminstone ha en ambition.  Men jag frågar mig ofta varför och vad det egentligen är som driver mig. Speciellt i de där perioderna då det tjattrande självkritiksmonstret hyrt en megafon med en tratt av normalt svenskt miljonprojektshyreshus storlek. När den tjattrande apan står där inuti mitt huvud och basunerar ut sitt: Vad håller du på med egentligen! Du är 42! Det där är inte du! Du gör dig själv till åtlöje osv. Då funderar jag på varför. Vad det är, förutom den där direkta uttrycksglädjen? Är det en ålderskris, berömmelse, ekonomisk rikedom, sinnessjukdom, förståelse, självterapi, fåfänga? Varför, och vad är det? Är det bara ett slags uttrycksonani som jag håller på med? Något som inte har ett särskilt värde. Mer än att vara skönt för stunden.

När man kokar ner det tror jag att det rör sig om en soppa av olika saker. Men det viktigaste, själva basen i den där soppan är nog en sorts erkännande. Både inför min egen inre kritiker, och den yttre massa av människor som på olika sätt korsat mitt liv. Att människor ska se på mig med samma självklarhet som de ser på sin egen pappa, målaren. Eller deras mor, svetsaren. Så vill också jag bli sedd, inte bara som det jag nu tituleras, undersköterska. Utan också som poet, eller åtminstone författare. Kort, att mina tankar ska accepteras på något sätt. Och visst ligger det en byfånerisk över hela min inre frågeställning. Att vilja något som kan tes som personligt otypiskt, långt upp i vuxen ålder. Det ses ofta på med ett leende i mjugg, ses på som ett uttryck av en 30,40 eller 50-års kris. Själva ambitionen tangerar något löjeväckande. Och kanske var det också detta Pasternak kände. Kan det vara detta som Zhivago gav uttryck för?  Men helt oavsett är dumstruten en huvudklädnad jag är beredd att ekipera mig i. Är det priset känns det ändå billigt. Priset för det som driver mig: Ett erkännande efter någon läst vad jag skrivit. Har jag tydliggjort en tankegång, väckt ett igenkännande leende. Eller kanske till och med synliggjort eller frigjort en passage som någon tidigare inte såg eller hade tillgång till, då har jag lyckats. Och att bli erkänd och titulerad utifrån detta, det driver mig. Att till en del göra nytta. Och kanske någon gång själv kunna ställa en läsare i den där åskådarpositionen – i det fiktiva schackpartiet. Jag har själv många gånger förflyttats dit av litteraturen och då i synnerhet av dikten. Öijer, Tranströmer, Rimbaud, Bukowski, Birro, Lugn, Szymborska. Listan kan göras lång. Många är de poeter, filosofer och författare som spjärnat mina tankebanor och syresatt mitt medvetande med ett koncentrat av en verklighet jag tidigare inte hade tillgång till.

Och kanske är det också som Arthur Rimbaud skriver i sitt brev till Paul Demeny, den 15 maj 1871. Att det på ett sätt krävs ett utanförskap för att man ska kunna se. Dumstruten ska välkomnas, det är ett instrument och ett sorts kvitto på att man är på väg: ”Första uppgiften för den som vill bli poet är att lära känna sig själv, fullkomligt; han söker sin själ, han inspekterar den, han prövar den, lär sig den. Så snart han känner den måste han odla den! Det verkar enkelt: i varje hjärna sker ju en viss naturlig utveckling; åtskilliga egoister kallar sig själva författare; och åtskilliga fler tar själva på sig äran för sina intellektuella framsteg! –Men man måste göra sin själ monstruös: som comprachios, helt enkelt! Föreställ er en man som odlar och planterar vårtor i sitt ansikte.
Jag säger att man måste vara visionär, göra sig själv till visionär. Poeten gör sig själv till visionär genom en lång, gränslös och systematisk förvirring av alla sinnen. Alla sorters kärlek, lidande, vansinne; han genomsöker sig själv, han tömmer ut alla gifter i sig och bevarar bara deras kvintessens. En obeskrivlig tortyr där han behöver hela sin tro, hela sin övermänskliga styrka, där han blir den störste krymplingen, den störste brottslingen, den störste fördömde – och den överlägsne Lärde! –För han når det okända! Eftersom han odlat sin redan rika själ mer än någon annan! Han når det okända och även om han i sin förvirring förlorar förståelsen för sina visioner, så har han åtminstone sett dem! Låt honom vräka sig genom oerhörda och obeskrivliga saker: efter honom ska andra fruktansvärda arbetare komma; de tar vid från de horisonter där den förste stupat!”[2]

Och till syvende och sist, vad blev kvar efter Doktor Zhivago dödsfall. Efter att han lämnat jorden i en hjärtattack – förutom hans barn? Jo hans skrivande. Diktsamlingen Lara, som visas i filmens inledning och dess slut. Precis som det skapande Boris Pasternak ägnade sig åt. Hans skrivande, dikterna, romanerna. Dr Zhivago, som sedan blev filmatiserad och som gjorde att jag femtio år senare kunde se filmen baserad på hans roman och tvingades skriva en essä med den som utgångspunkt. Är inte det ett skapande? Ett tillförande av något? Ett yrke?

[1] http://www.filosofer.se/citat.html

[2] Arthur Rimbaud - Samlade skrifter, s205, Elias Wraak och Alastor press 2013