En verklighet av strukturerat kaos
Som rundgången i en överdistad förstärkare
Jag finner inga ord
Livet brakar in i mitt fönster i en explosion av skärvor

Blod i glasartade ögon
Tårar rinner längs med ruttna ekstammar
Som små dammar av förakt
Och skogarna jag lekte i som barn är döda

Kallt och ihåligt ekande ensamhet
Sönderrostande strandade atlantångare
En ensam korp på en naken trädgren,
Hatiska blickar

Mitt trapphus stinker av död och spyor
Kallt ljus längs betonggråa väggar
En atombombad anarki, en utopi i spillror;
Kärlek