Jag vill så gärna leva i en saga, en film, en teaterpjäs.
I verkligheten är det inte lika lätt, och jag tror att mina
önskningar om dig egentligen inte handlar om dig.

Jag har älskat dig sen vi gick i åttondeklass och de gånger
du sover här när vi båda druckit berusande drycker,
känner jag allting igen. Du, din doft, din varma hud
som ger mig elektriska stötar.

Och jag vet att du känner det också. Du tittar på mig
som att det finns något som du vill säga,
men inte kan,
vågar,
vill.

Det finns mycket jag vill säga där och då jag med.
Vi reser i tiden tillsammans, till en tid då allt
var mycket lättare, en tid då vi älskade varandra
sådär mycket att det gör outhärdligt ont.

Men dagen gryr, blodet rensas från alkohol
och vi reser tillbaka i tiden. Vi spolar fram
9 år och plötsligt ligger vi där i verkligheten.
Den där verkligheten som gör att vi inte vet
om det som kändes så självklart för några
timmar sedan verkligen är så självklart.

Rostar verkligen aldrig gammal kärlek?
Kanske vill både du och jag ha den där
sagan. Sagan om pojken och flickan
som blev förälskade i åttan, gjorde slut
och möttes igen.

Men vi kanske aldrig får den där sagan
du och jag.
Men när du är hos mig så vill jag.
Jag vill så oerhört mycket somna i
din famn, känna din närhet och dina
andetag mot min nacke.

Men när dagen är kommen och du har gått
så är det inte alls så jag känner.
Jag känner ingenting och huvudet blir
en enda stor dimma.

Ser du vad du gör med mig?