Jag ägde två tomma sekunder
och allt oviktigt
fördes obevekligt
mot rännorna
två slag
det var vad som behövdes
för att känna tidens rörelse
livspendeln
vågornas självklarhet
verkligheten
det som drev in
grävde i mitt inre
och strålade
som en resonanskropp
mellan
leda
och
lidande
fångad mellan dessa slag
som en sänglus
på en stämgaffels madrass
badade jag ändå i en sorts klinisk frid
över insikten om den lönlösa jakten
det fullkomligt meningslösa
i att försöka färglägga
skuggorna av våra jag
jag kände lättnaden
över hur pendeln till sist slår sönder
telefoner
tv-apparater
4G-master
postkodsmiljonärer
leende människor
instagrambilder
vändbara soffor
och brandgula kökslampor
nästa generations telefoner
de något smartare apparaterna
programvaruuppdateringarna
långa sammansatta ord
inopererade chip
den mätbara mänskligheten
och krabis stränder
längtan och habegär
bryggor som skjuter genom vassen
barnskratt över solvarma brädor
den lyckliga självförsörjande familjen
med växthus
fyllda av egenodlat ekologiskt grönt
genom allt detta går verklighetens armar
och lämmar oss till elementen som de är
kvar finns inga illusioner
kvar,
finns bara regn och stekande sol
leda och lidande
och en och annan sidenbeslöjad dag
för att maskera pendeln
som plågsamt omärkligt
för också oss mot rännorna
men den vissheten
rymmer en sakral och frisk känsla
som om man befann sig vilse
under ett norrsken
bland skogens svarta skuggor
lämnas illusionerna därhän
till dit där de hör hemma
på jorden till marken
till verkligheten
som jag idag såg den
under två sekunder
avtecknas för mina ögon
som en regnbåge i en 40tals matiné
och den fyllde mig med något
som ett glasspaket
skuret på hälften
exakt en halv liter
limmad kartong