Smekningar av månhavsaura 

genom glittrande mörka vatten
de söker din hud
med gula näckrospollen

i svarta natten
ren o sval

Föddes ur vågornas
lek en gång

då kyss föddes ur glöd
ur ett vattens död
där mitt embryo av liv

fick sin vinges kranz då
fagra löften bands

då Du blev fångad
utav ljus

Jag ser Din flykt uti anden
skälvande som ett rö

invid  stranden

ser hur Du lyfter
en vinge
i nattens strid

en lärkas drill
ovan linden
söker sitt hem

Den sjunger över fjärden
drömmen i varats flykt
o landar i stugan invid härden

där vi ett näste bygger

Ohh… jag längtar den tiden
då jag min sköna
får förära

ett slott
av drömmars guld

Där i månljuset över liden
den Kärlek jag ensam fått bära

Du min mest älskade käraste vän
Jag smeker dig ömt
med en känsla
jag aldrig någonsin glömt

På botten av min känslas krater
Din vårvind flyter på min magma
min stabat mater
min moders färgade röda band

här på Varats leende strand

 Stjärnan föll…

vattennymfen höll...

tätt emot vattenklockans
tickande tidvatten

i Evighetens oas

 
vi är små embryostrån

vaggande i tillflödet ifrån ån

 
Blossande i Evighetens hav
som kunde blivit vår grav
men som är vår strålande väg
mot vår Faders Kärleks hus
 
i oändlighetens…                                                              
                                
                                
                                     flimrande…                                                                         

                                                                 månskensbrus…

© Bo Himmelsbåge