vårljuva ängar har lockat mig in
men i fördärv, har jag givit hän
att ettrigt eldfängd, förgöra dess frö
långt innan blommning

först för sent famlar jag
att desperat försöka hålla dem kvar
de flyende blad, vilka förgås
i strilsam aska, mellan mina fingrar

förgjord, tryckt till mark, ner på knä
med kraftlöst sträckta händer
och tårfylld blick, uppgivet undrande
var är friden, den resonans
om rätt att vara