Du tror att din älskade är din

du känner honom så väl

hans ögon avslöjar en snäll individ 

plockar ner månen om du ber

en röst som är ärlig för kärleken går aldrig att förlora

Hans doft som känns överallt är trygghet när du andas

inget som på denna jord där människor står så nära

Ensamheten kom som en östan vind

stannade frös kärleken till is

Livet snurrade runt en otäck kall rygg

gick sin väg lämnade dig som en fråga

orden satt kvar i väggarna slog bort allt byggt

raserade din värld i ett svep gjorde människan som skrek

vem var han att få tala så genom din älskades mun

vart tog stegen till molnen vägen 

när skulle idoten i din mans rock

lämna för att vandra vidare

Vem är han? Inga svar visar sig inte den du trodde!