jag gör som vi hade sagt
går fram tyst
ställer mig alldeles bakom en pojke gjord av fläckar
vår bensin, våra trasor
ramen där den stora gamla spegeln var, den som lyftes ur
ned i förrådets dunkel

han sitter på huk
med ivriga förundrade ögon
försöker lära sej allt
av ett vimlande bestånd med dagliljor
snodda om varandra

som motdrag
mot en osynlig belägring
har de samlat sej högst upp på en kulle
lägger färgade katapultskott i luften
klär den i gula strutar
skjuter i väg en nästan andelikt vit
hänger ut några gröna luftskepp

som för att mana sländorna att rissla
som om det finns ett djupt och obeskrivligt behov
av just det ljudet
av en ståldimma som kan lägra tystnadens form

som om luften måste sågas sönder
över en sammanhängande
samtidig yta
av darrande blad, tunna nog att få fäste
mellan ögonblicken
nöta och riva i dem
gripa in mellan orsak och verkan

som om hela väven måste sudda ut sej
öppna sej inifrån
för att visa något annat
så att det ska få tillräckligt med plats

medan vi lyssnar
anar jag hur steg närmar sej
någon ställer sej bakom mej
nära nog
för att dämpa och lugna vinden