timmar som blir till regn genom din kropp
övergångsställen i glans, hastande steg

namnet som lockas genom springorna
drar med sig nejlikor vid svart granit

hon från Zamalka. jag frågar
om mörker reser i dagsljus på öppna vägar

jag ser dammet bolma upp
till byggnader

hon drar i mig, pekar
på sina läppar

du överrumplar oss, tretusen grader
skyfflas i sprött järnämne

tiden svalkas ut över läpparna
sätter sig på ditt namn, i dina kläder

de slår sig ut på andra sidan
yxungar. yxblomhyllen

ställa dem nakna inför texten
mina tomma skor bredvid inget mer

ett draperi skuffas undan
Debaltseve finns inte längre

Pergamon finns
inte längre. Ett blad vrider sig loss ur kyltornens skugga.

vagnarna rullar ut åt flera håll
vi såg en igår. från fönstret

sätter ner ord, de vänder
ett drivande modersansikte mot molnen