Jag visste faktiskt inte bättre
trodde det var för min skull
du inför alla de andra
framhöll mina förtjänster

alla fagra ord du spred
likt runda små blå korn
för en kommande skörd

du ställde kraven högt
aldrig riktigt nöjd
med piska och morot
drev du mig framåt

jag förlåter dig aldrig
att du krävde att få vara
den förste att inviga mig
i kärlekslivets mysterier

din skäggiga haka och
allt hårdare stötar
uppfordrande blick
och unkna andedräkt

det förlåter jag inte
lika lite som att du
ville äga hela min själ
för ditt egna nöjes skull

ditt tioåriga grepp sänkte
min självtillit och hindrade
mina försök att möta
en egen man

du underkände saklöst dem alla
nöjd med arrangemanget att
styra och ställa med din hårda kuk
ett glödgat spjut i min uppgivna kropp

jag förlåter dig inte

dina otaliga råa övergrepp
och brinnande egoism
men kanske allra mest

din oförmåga att ångra

pappa
                 @